Precis som ett leende, känner jag mig som om smärta och klagomål är en del av det universella språket.
Trots att vi är mil och mil ifrån, och jag kanske inte vet vem du är, men jag känner din smärta. Visst vi lever under olika omständigheter, seder och kulturella normer, så jag kanske inte förstår den smärtan och bördan du bär, men jag kan känna det.
Jag fick just reda på att min bästa väns väns mor gick bort i morse. Jag har aldrig träffat henne, i själva verket har jag aldrig ens träffat min bästa väns vän. Syftet med detta tillkännagivande nyheten slog mig hårt, och det fortsätter att såra mig. Eftersom jag blir äldre, blir tanken på döden, bara mer verklig för mig, och ärligt, det är skrämmande. Jag är skräckslagen av tanken på döden: min död, mina vänner, min familj och även främlingar. Tanken av människor jag en gång känt försvinna från mitt liv skrämmer mig. När jag var yngre brukade jag frukta döden eftersom jag var rädd för att känna "ingenting". Jag trodde inte ens kan man kunde känna hopplöshet eller tomhet. Nu är jag rädd för att förlora de människor som har påverkat mig på ett eller annat sätt. Jag önskar jag kunde stoppa tiden och göra så all smärta försvinner. Jag önskar att jag kunde ta ditt smärta, och göra det mitt. Döden har fått mig att inse ett flertal misstag i mitt liv: saker jag aldrig gjort eller sagt, saker jag borde ha gjort eller sagt.. Det har fått mig att inse vikten av att säga vad man känner. Vi har bara en chans i de här som kallas livet. Är det därför vi försöker så hårt? Vad är det vi arbetar för? Är döden verkligen slutet? Jag antar att jag kan säga, dödens verklighet har öppnat upp mina ögon till liv.
Jag skickade precis ett sms till mamma och skrev - jag älskar dig. haha töntigt, jag vet. Men jag ville verkligen att hon ska veta hur jag känner. De som hänt idag fick mig att inse att det kunde ha hänt vem som helst av oss..
Ta inget förgivet, kom ihåg att minnas varje ögonblick, varje detalj, varje kram, och även några tårar. Det kan vara din sista..